Jag är antagligen inte ensam om att känna just så. Att sin egen spegelbild framkallar ångest, å då menar jag inte "normal" ångest utan såndär ångest som gör att man vill slå sönder allt och bara dra kniven i ansiktet och krossa spegeln!

Jag har haft denna dialogen med mig själv hur många gånger som helst men jag blir inte klokare för det. Jag vet inte hur mycket fel jag kan hitta på mig själv för jag hittar alltid nya. Hade man haft pengar hade man säkert kunnat ordna en del, men det hade antagligen inte blivit som man tänkt sig och det skulle säkert sluta med att man blev ännu mer irriterad över den där fula människan som blänger tillbaka på en när man kollar i spegeln.

Jag menar, kan man inte ens bli nöjd med sig själv efter operationer då blir man nog aldrig nöjd. Eller kanske jag vet inte. Jag är långt ifrån nöjd. Jag tänker inte gå in på vad det är som är fel, bara att det är fel. Det räcker. Jag behöver väl inte knuffa ner mig själv ännu längre ner genom att upprepa vad det är som är fel?!

Jag blir förbannad för jag trodde att jag skulle få hjälp med sådana här saker, men det får jag inte. Varför sparkar jag mig själv ens dit upp en gång i veckan om jag likförbannat ska behöva stå ut med sånhär ångest som får mig att bara vilja hoppa ner i vattnet, hålla andan, tappa andan och dö? Eller bara skära upp hela mig för att ta ut det som gör så ont?

Det jag vill komma fram till är nog lite, "hur-långt-är-det-okej-att-det-går-innan-man-får-hjälp"....