Har nyss skickat iväg antagligen årets längsta mail till CL, haha stackars människa som har med mig att göra! Men nu är det gjort iallafall och vi ska träffas på fredag i vanlig ordning, skönt kan man sammanfatta det med.

När jag skrev dedär mailet så blossade det upp en massa andra känslor. Endel visste jag fanns där sedan tidigare men inte alla. Det blev på någotvis så glasklart att vissa saker orkar man inte med. Vissa saker väljer man att "dölja", inte nämna utan mer låtsas som att de inte finns. Man intalar sig själv en sak för att det ska vara enklare men när det väl kommer till ytan så är det som en kniv går rakt igenom hjärtat flera tusen gånger! Det svider och gör ont. Man vill gråta men kan inte för att det blir som en "chock". Sen kommer tanken att varför ska jag gråta över något som inte finns?...

Då vill jag bara gråta ännu mer. Det är svårt det där, att vilja gråta över något som finns men ändå inte. Han finns inte. Pa.. Anders finns inte. Han finns, men han finns inte. Vem är han? Hur ser han ut? Jag varken vet eller minns. Det är liksom, utsuddat. Han finns inte. Han är borta. Kanske inte död, men nära på. I mitt liv finns han inte. Han har inte funnits där på "ett tag". Jag vet inte ens ifall jag vill att han börjar finnas. Jag har andra som fyller den platsen. Som tagit den platsen. Funnits där när du borde varit där. Återigen, jag vill gråta men vad ska jag gråta över? Det finns inget att gråta över. Du finns inte....