Åh, jag blir galen på mig själv!! Varför kan jag aldrig bestämma mig för en hårfärg och sedan ha den resten utav livet? Varför ska man tröttna, tycka att man passade bättre i någon annan färg... Vilja gå från brunett till blondin till rödtott??

 

Eller är det något annat kroppen försöker säga. Att man måste ändra något? Det är något som ett inre väsen lite, som försöker tala om för en att allt inte står rätt till? Kan det vara så? Isf, blir jag galen på skiten!! Då vill jag hellre att mitt inre bara säger vad fasiken det är, för mitt hår börjar nog ta stryk nu :/ Egentligen kanske jag ska tycka att "fjortis" tiden (som inte är någon ålder utan ett sätt man beter sig på) var en ganska så härlig tid. Det enda som gällde då var att blondera sönder håret. Enkelt.

 

Sen hände något, min Majs behövde försökskaniner och jag var inte sen med att haka på. Inget illa menat, men när du började med håret visste man att jag blir snygg. Vart har du tagit vägen? Tänker ofta på dig. Varje dag faktiskt. Varenda gång jag pillar i mitt hår. Det saknas något i mitt liv. Inte en frisörska för du va så jäkla mycket mer Majsen (om än förbannat duktig frisör) men ändå. Man fick variation varenda gång. Nu  när man klipper sig "jag vill ha något nytt, men jag vill spara till långt". Nu gör dem som man säger. Det är inte längre "ojdå... men jag fick en idé nu". Det är liksom inte samma grej längre. Håret är inte tråkigt, frisyren är väl okej, eller så är den det inte. det är liksom bara en page. En page med en snelugg. Underhållande, eget, påhittigt.

 

Ibland funderar jag på om jag inte ska säga "klipp kort". Men det vågar jag inte. Jag kommer inte våga klippa mig kort igen. Det finns liksom bara en enda människa som får göra vad som i mitt hår. Det får växa ut tillsdess. Jag vänjer mig säkert med "svensson"håret också ;) Men man kommer inte undan det faktum att man faktiskt funderar över håret varje dag, Vad man skulle kunna göra...

 

Det är konstigt. Värre blir det ju, när man kunnat diktat ner en hel roman om  något så ytligt som ens hår. Kanske ska jag gå tillbaka till min första tanke, att det är mitt undermedvetna som vill mig något?? hahahah!!

 

Stackars dig om du lyckats ta dig igenom denna, allt annat än sammanhängande text. Nu ska jag fixa mig. Plocka iordning och sen ta bilen till city och därefter till mammsen.

 

Å just det, kan även meddela att jag hatar spa:n. Det gör en sjuk. Har inte kunnat träna på en hel vecka!!!!! Ni förstår säkert min abstinens. Jag vill slita och svettas på gymmet och undra vad fasiken det är jag utsätter mig för. Jag vill se musklerna och hela kroppen bli snygg. Jag vill inte ligga i en säng och snörvla och känna hur onyttigheterna sätter sig på diverse ställen. Jag förtviiiiinar. Mina muskler gör det iaf, och det är inte helt okej.

 

Tack för mig, Hej!