Jag vet inte vad det är eller vad det beror på. Jag skulle kunna intala mig själv att det beror på vädret men det tror jag inte, kanske att jag ska ha mens men det tror jag inte heller. Det är samma känsla/känslor som funnits där förr som bara kommer när jag tittar på mig själv och "upptäcker" hur jag ser ut, att jag inte duger.. inte på något vis alls.

Balansgången är förbannat svår, jag vill inte sitta och deppa samtidigt som jag inte kan vara riktigt glad heller. Jag försöker att hålla god min men det är svårt, riktigt svårt. Det blir inte enklare utav att jag inte kan prata med någon om det heller. Å ännu mindre vill jag prata om det med de personer som står mig närmast. Det känns som att de på någotvis har fått stå ut med tillräckligt mycket..

Nu kommer säkert följande rader upp "men gör något åt det då?!" i era tankar, i mina också så det borde ju vara enkelt det är bara det att...

Hur mycket jag än står där och pillar/fixar/försöker/gör om så kommer jag inte bli nöjd. Det känns fel att skriva aldrig men det är svårt att bli nöjd, men man kan kanske ta det till en nivå där man kan hantera det? Det svåra är bara att veta när man kommit till den nivån eller när man passerat, gränsen är hårfin likaså balansgången..

Jag är livrädd för att trilla dit igen.