Hårda ord kanske, men allt hade varit mycket enklare att förstå. Jag kan erkänna att jag inte tänker på dig alls ofta, varför skulle jag? För mig är du redan borta, död, begraven kalla det vad du vill.. Du finns bara inte för mig längre. Jag vet inte varför jag kan säga orden utan att få skuld känslor och känna mig dum, kanske för att det är såhär det är?

Jag kan inte säga exakt när jag bestämde mig för att "strunta" i det. Men det har jag gjort. Jag har insett att det spelar ingen roll hur mycket jag försöker. Hur mycket jag än önskar att vi hade en kontakt som man bör ha så kommer vi aldrig få det. Det är försent. Du har missat för mycket i mitt liv. Men bryr du dig om det?

När jag fyllde år, jag väntade på att telefonen skulle ringa men jag höll det för mig själv. Jag ville verkligen att du skulle ringa och säga något. Men jag visste samtidigt att du inte skulle göra det. Kanske kunde jag förväntat mig ett litet kort som din sambo skrivit? Inte ens det.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka eller tro, men en sak vet jag och det smärtar faktiskt. Jag kommer inte kunna släppa in dig i mitt liv. Du är som vilken förbi passerande person som helst. För mig är du bara Anders. Din "titel" förtjänar du inte..