Igår skulle vi ta en lite längre promenad och jisses, den blev verkligen längre. Detta kunde ha blivit den sista bilden på mig - levande - för Micke visste en väg som skulle vara superbra att ta och han visste precis vart man skulle komma ut... joojoo,visst!

Vi traskade säkert runt i närmare 2 timmar helt vilse i skogen. Inte nog med det så började det att bli mörkt också. Hundarna vägrade att gå tillslut och då blev tonläget och ordvalen annorlunda. Ett tag trodde jag faktiskt att det var slutet. Jag kan inte påstå att jag var särskilt glad över den tanken, kul att dö ute i skogen med centimeterdjup snö runt omkring sig? Hade ju inte blivit "hittad" förren snön smält bort och då hade väl djuren kalast på en så att man inte skulle kunna vara igenkänd?...

Men vi kom hem! Frusna, förbannade, hungriga och lättade! Dessutom fick Micke höra några välvalda ord ifrån mig att jag minsann ALDRIG kommer ta en promenad med honom igen :)