Det bara kom till mig. När jag blåste håret och kollade mig i spegeln. Det var som att det aldrig hade lämnat min kropp. Det liksom bara infann sig. Illamåendet också. Allt självhat bara lyste med sin närvaro. Men jag stod kvar. Jag stod fasiken kvar och fortsatte att blåsa håret. Jag fortsatte att stå där med kvälningarna i halsen över hur jag ser ut.

Varför? Vad hände liksom? Sekunden innan hade jag tittade mig i spegeln och tyckt att jag faktiskt minsann var riktigt fin idag. Men det kanske är priset man får betala för att man för engångsskull är nöjd med sig själv. Tycker att man duger. Det påminde mig också om en sak. Egentligen ingen bra sak. Jag tyckte att jag hade kommit sålångt, så ska något så "enkelt" som en jävla spegelbild komma och förstöra allt. Vad händer liksom?

Det jobbiga är inte att känna eller att ha tankarna. Det jobbiga är att inte veta vem man ska vända sig till. Vem skulle inte tycka att jag är totalt urblåst och vem skulle ha tid? Alla har vi ju våra egna problem som vi slåss med.